Jag var bara inte gjord för dessa dar....

vad vore jag... utan era andetag?

Idag är Nyårsafton, årets sämsta dag...

För att göra den dräglig ska jag göra det bästa jag vet, umgås med dom få människor i världen som jag tycker allra mest om och som betyder mer än själva livet för mig, dom här människorna umgås med mig fast dom inte alls behöver och det är den finaste gåvan jag någonsin fått.

Jag hoppas att jag någon gång kan göra något lika fint för er.

00-talet, en summering...

Dom här snart tio åren har varit dom värsta i mitt liv hittills, hoppas dom var ett förskott för att den frid jag nu kommer få dom resterande åren av mitt liv.

Jag började 2000 som en nyss fylld 14-åring vars föräldrar just separerat och bröder flyttat hemifrån, enligt terapeuter var detta anledningen till den döds-panikångest-attack jag fick som blev startskottet på ett piss-decennium av misslyckade skolval, snabbt ökande vikt, social tillbakadragelse samt olika grader av depression.

Jag slutar 2009 som en nyss fylld 24-åring, arbetslös sen fem år tillbaka och med den högsta vikten jag någonsin vägt. MEN jag har iallafall hittat mig själv, jag är på det mentala planet redo att bli en del av den kollektiva värld och vardag som alla andra människor ingår och delar, det var jag inte som 14-åring. (inte som 18 eller 20-åring heller)

Det har dock funnits ljus i den gråa vardagen, jag har blivit farbror 4 gånger, gudfar till en av dom. Jag slutförde något för engångsskull och tog både Studenten och senare slutbetyg från Komvux.

2010 ska ägnas åt det vanliga, gå ner i vikt som egentligen är mitt ända problem. Den här gången ska det också fästa, det finns inga andra alternativ, jag SKA lyckas och det ska bli starten på fem lyckliga år till 30 vilket ska fortsätta tills jag dör.

Så till sist, även fast jag haft dom värsta åren av mitt liv så bävar jag på tanken av vem jag skulle varit om det gick som jag ville när jag var 14år. Skulle jag då fortsatt vara som jag var då, fast saker och ting gått min väg och jag inte tvingats till självinsikt och självrannsakan? Hemska tanke, jag som fjorton var en dryg, elak, falsk och jobbig idiot.

Det var nog för det bästa ändå....

Two for two: 2

Man fick bara två chanser så jag kommer aldrig bli en lokförare, ytterliggare en gång har mina yrkesplaner gått i stöpet...

Så vad ska man bli nu då?

Two for two....

Loggade in på mailen och mötes av ett brev från testledaren på TCC, på urvalstestet till Lokförare jag gjort dagen innan hade jag tyvärr inte gått vidare. Godkänd på 2av3 testuppgifter vilket inte förvånade mig, eftersom jag inte förståt den tredje uppgiften alls.
Känns inte lika hårt som första gången då jag stupade på två fel för mycket.
Får se om jag får söka igen, då gör jag nog det och hoppas på "third time´s the charm".

Ska snart skicka in ansökan till Filmutbildningen på Fridhems Folkhögskola måste bara skriva en synopsis på en filmidé, får hoppas att det går bättre där fast det känns väldigt läskigt att kanske flytta till Skåne i två år.
Men det kan nog också bli den hittills roligaste tiden i mitt liv att få lära mig att göra det jag tycker om allra mest och få umgås med folk som är lika och säkert mer intresserade av film.

Annars får jag ta ett jobb varsomhelst, och skaffa en liten etta i Eskilstuna, eller dra till Norge och känna lite pengar.... Vad som än händer så kommer det vara bättre än det liv jag lever nu.

å när ljuset släcks så ska du vara min

Har inte skrivit på ett bra tag nu, mest pga sviktande inspiration.
Livet går som vanligt i gråzonen med små ljusglimtar då och då, har dock fått en sak att se fram emot 1 maj nästa år sen sist...

Men nu när Kent´s nya skiva "Röd" kommit så kan jag iallafall göra en "veckans låt" och det blir den bästa låten på skivan förtillfället.

Drömmen om Killinggänget

På lördag kommer jag få uppleva något som jag drömt om sen jag var 9år, då har "Killinggänget på Dramaten - Drömmen om Herr-ön" urpremiär och jag kommer att sitta på rad 7 och bli förvandlad till en 10-årig pojke som drömmer om att få folk att skratta igen.

Medlemmarna i Killinggänget är dom personer utanför min familj som påverkat mig mest till den person jag är idag, jag växte upp tillsammans med deras produktioner och jag mognade humoristiskt tillsammans med dom, från "slapstick-crazy-larvhumor" genom perfekt utförd ironi och vidare mot dom allvarliga vardagsskildringarna av människans tillkortakommande framförd med värdighet och värme.

Jag hoppas att det kommer finnas möjlighet att få träffa dom efter föreställningen i lobbyn så jag personligen får tacka för allt och fullborda min idoldyrkan och be om autograferna.

Här skulle jag velat lägga upp ett klipp från Guldbaggegalan då Killinggänget tillsammans med en manskör framför "Vi älskar vårt Killinggäng", men det klippet verkar omöjligt att få tag på så istället skulle jag ta themelåten från Nile City men den fanns inte heller så istället för det bli en låt från deras första tv-program.