Den unge gentlemannen på första bänkraden.

I lördags for jag och morsan via buss in till Eskilstuna för att tillsammans med mina två bröder först gå ut och käka och sen se Henrik Schyfferts show "The 90´s - ett försvarstal".
Jag hade länge sett framemot att se showen och bokade biljetter så fort dom släpptes i början av året och fick platserna i mitten längst fram.
Av vana och tradition så blir jag alltid lite nervös inför sånt här och gick och ojade mig lite för att han ev skulle häckla oss eftersom vi satt längst fram.
Men vi kom ditt, satte oss ner och föreställningen började.

I dom första 10-15 min var det lite stelt och inte så roligt, fast resten av teatern verkade tycka varenda liten sak han sa var hysteriskt roligt, men det släppte och det blev bara roligare och roligare ju längre tiden gick.
Mitt i tar han fram sin Ipod och berättar att vi nu skulle ha en liten intro-tävling med 90-talslåtar och kunde man artisten och låttiteln så skulle man ropa ut det.
Och där slog det slint i min skalle och en halv sekund efter att han kört igång första låten så skriker jag ut HANSON!!, han stänger av låten och frågar vem det var och jag räcker upp handen lite och svarade att det var låten "Mmbop" av gruppen "Hanson" då fick jag lite skit för att jag kunde Hanson så snabbt men det gjorde inget.
Efter det var det Schyffert och jag, jag blev lite hans "go-to-guy" och han pratade med mig ett par gånger till under förställningen och under slutapplåderna fick han blommor av teatern som han senare gav till mig lite som tack för att han fick skämta med mig skulle jag tro.

Och idagens Eskilstuna Kuriren kunde man läsa:


Men det jag verkligen kommer ta med mig från det här är att jag vågade.
Jag brukar aldrig vilja ta plats eller uppmärksammas bland folk speciellt inte bland flera hundra jag inte känner, men när han sa intro-tävling så tog tävlingsinstinkten och reptilhjärnan över och det är jag tacksam över för det fick mig att växa lite som människa och inse att det var ju inte så farligt att prata med Schyffert på scen.
Och när resten av publiken skrattade åt något jag sa eller något Schyffert skämtade med mig om så kändes det som dom skrattade med mig och inte mot mig som jag 9 av 10 gånger skulle trott innan i liknande sammanhang.

När jag tittar tillbaka på det här senare i livet ska jag minnas detta som det första lilla steget som jag med hjälp av Schyffert tog för att komma ur det skal jag tagit på mig i offentliga sammanhang sen tonåren och istället visa den riktiga personen jag är där under.