Inlägg nr: 120 "Jubileum"

För två dagar sen, den 21 Augusti för två år sen fick jag för mig att "jag ska också starta en blogg". Där skulle jag vara lite halv anonym och kallade den därför för "En grabb och hans tankar..." för att syftet med bloggen var att jag skulle kunna skriva av mig allt jag gick och grubblade på, och för att slippa ha det malandes i huvet hela tiden. Det var bara att jag valde mitt efternamn som adress så det var inte så hemligt i slutänden, som min bror påpekade för mig och vilket jag blånekade för att jag tyckte det var skämmigt att jag gjort den tabben.

Har i ett par månader sen jag la ner bloggen tänkt att när det blir den 21 Augusti ska jag skriva ett inlägg för att bloggen fyller 2år. Jag har tänkt länge på vad det inlägget skulle handla om, först hade jag en ide om att det skulle bli som ett gammalt Hans Vilnius historia program på SVT i stil med "Året var 2007, en ung man sitter i sitt rum på Bygatan i det lilla sörmländska samhället Malmköping" osv.

Istället satte jag mig och läste igenom hela från början till slut och efteråt var jag rätt trött i huvudet efter att ha läst igenom 119 inlägg där minst hälften består av gnäll och tjat. Men den har sina stunder också, vissa inlägg tycker jag är så bra att man skulle skicka in dom till tidningen och få dom publicerade som krönikor. Det inlägget jag är mest nöjd med är nog det som heter "Karma" och handlar om min pappa som ung.

Men det som slog mig mest när jag läste igenom allt var alla små detaljer som man glömt, att det gick en hel månad mellan det att jag kom på min första filmmanuside till att jag kom på ideén till "Walter och Evert" och anledningen till att jag gjorde det var för att jag gick på Jonas Gardells föreställning "Tillfälligt gäst i dit liv" och blev inspirerad.

Och detta gjorde mig sugen på att fortsätta skriva här, se det som ett tidsdokument över mitt liv, att om 10år kunna gå tillbaka och läsa om gamla saker som jag glömt, och förhoppningsvis kunna läsa om vändpunkten då livet skiftade från den "barndom/tonårs-symbios" jag nu lever i till ett riktigt liv.

Så det var inlägg nr 120, hoppas ni vill fortsätta läsa 120 stycken till...

Nu måste jag ta bladet från munnen...

Jag tillhör en minoritet, en grupp människor som det är helt legitimt att tycka illa om utan nån större anledning. Jag föddes så här och det är inget jag valt över själv.
Fram tills 60-talet i Sverige tvingades barn att inte anamma vårt sätt och vissa personer än idag kan inte leva som sig själva utan måste rätta sig för normen.

På arbetsplatser görs inga försök att underlätta för oss och påpekas detta är man "obekväm". Det klassas inte som ett handikapp fast allmänheten ser det som ett.
Det är ett allmänt fakta bland majoriteten att vi skulle vara mindre värda eller sämre pga det.

I världen tillhör dock 4-11 procent av alla människor denna grupp och det ingår folk från alla nationaliteter, raser och hudfärger. I min familj är 60% som jag, övriga 40% har dock alltid stöttat oss i vår vardag och vår kamp.

Vi skulle aldrig få en egen parad eller ett färgat band för ökad tolerans mot oss.

Men vi har iallafall en egen dag, en klen tröst mot förtrycket och en början till en väg mot acceptans från våra medmänniskor.

Så idag den 13 Augusti står jag rak i ryggen med knuten näve i luften och visar stolt att jag är vänsterhänt.