vad vore jag... utan era andetag?

Idag är Nyårsafton, årets sämsta dag...

För att göra den dräglig ska jag göra det bästa jag vet, umgås med dom få människor i världen som jag tycker allra mest om och som betyder mer än själva livet för mig, dom här människorna umgås med mig fast dom inte alls behöver och det är den finaste gåvan jag någonsin fått.

Jag hoppas att jag någon gång kan göra något lika fint för er.

00-talet, en summering...

Dom här snart tio åren har varit dom värsta i mitt liv hittills, hoppas dom var ett förskott för att den frid jag nu kommer få dom resterande åren av mitt liv.

Jag började 2000 som en nyss fylld 14-åring vars föräldrar just separerat och bröder flyttat hemifrån, enligt terapeuter var detta anledningen till den döds-panikångest-attack jag fick som blev startskottet på ett piss-decennium av misslyckade skolval, snabbt ökande vikt, social tillbakadragelse samt olika grader av depression.

Jag slutar 2009 som en nyss fylld 24-åring, arbetslös sen fem år tillbaka och med den högsta vikten jag någonsin vägt. MEN jag har iallafall hittat mig själv, jag är på det mentala planet redo att bli en del av den kollektiva värld och vardag som alla andra människor ingår och delar, det var jag inte som 14-åring. (inte som 18 eller 20-åring heller)

Det har dock funnits ljus i den gråa vardagen, jag har blivit farbror 4 gånger, gudfar till en av dom. Jag slutförde något för engångsskull och tog både Studenten och senare slutbetyg från Komvux.

2010 ska ägnas åt det vanliga, gå ner i vikt som egentligen är mitt ända problem. Den här gången ska det också fästa, det finns inga andra alternativ, jag SKA lyckas och det ska bli starten på fem lyckliga år till 30 vilket ska fortsätta tills jag dör.

Så till sist, även fast jag haft dom värsta åren av mitt liv så bävar jag på tanken av vem jag skulle varit om det gick som jag ville när jag var 14år. Skulle jag då fortsatt vara som jag var då, fast saker och ting gått min väg och jag inte tvingats till självinsikt och självrannsakan? Hemska tanke, jag som fjorton var en dryg, elak, falsk och jobbig idiot.

Det var nog för det bästa ändå....

Two for two: 2

Man fick bara två chanser så jag kommer aldrig bli en lokförare, ytterliggare en gång har mina yrkesplaner gått i stöpet...

Så vad ska man bli nu då?

Two for two....

Loggade in på mailen och mötes av ett brev från testledaren på TCC, på urvalstestet till Lokförare jag gjort dagen innan hade jag tyvärr inte gått vidare. Godkänd på 2av3 testuppgifter vilket inte förvånade mig, eftersom jag inte förståt den tredje uppgiften alls.
Känns inte lika hårt som första gången då jag stupade på två fel för mycket.
Får se om jag får söka igen, då gör jag nog det och hoppas på "third time´s the charm".

Ska snart skicka in ansökan till Filmutbildningen på Fridhems Folkhögskola måste bara skriva en synopsis på en filmidé, får hoppas att det går bättre där fast det känns väldigt läskigt att kanske flytta till Skåne i två år.
Men det kan nog också bli den hittills roligaste tiden i mitt liv att få lära mig att göra det jag tycker om allra mest och få umgås med folk som är lika och säkert mer intresserade av film.

Annars får jag ta ett jobb varsomhelst, och skaffa en liten etta i Eskilstuna, eller dra till Norge och känna lite pengar.... Vad som än händer så kommer det vara bättre än det liv jag lever nu.

å när ljuset släcks så ska du vara min

Har inte skrivit på ett bra tag nu, mest pga sviktande inspiration.
Livet går som vanligt i gråzonen med små ljusglimtar då och då, har dock fått en sak att se fram emot 1 maj nästa år sen sist...

Men nu när Kent´s nya skiva "Röd" kommit så kan jag iallafall göra en "veckans låt" och det blir den bästa låten på skivan förtillfället.

Drömmen om Killinggänget

På lördag kommer jag få uppleva något som jag drömt om sen jag var 9år, då har "Killinggänget på Dramaten - Drömmen om Herr-ön" urpremiär och jag kommer att sitta på rad 7 och bli förvandlad till en 10-årig pojke som drömmer om att få folk att skratta igen.

Medlemmarna i Killinggänget är dom personer utanför min familj som påverkat mig mest till den person jag är idag, jag växte upp tillsammans med deras produktioner och jag mognade humoristiskt tillsammans med dom, från "slapstick-crazy-larvhumor" genom perfekt utförd ironi och vidare mot dom allvarliga vardagsskildringarna av människans tillkortakommande framförd med värdighet och värme.

Jag hoppas att det kommer finnas möjlighet att få träffa dom efter föreställningen i lobbyn så jag personligen får tacka för allt och fullborda min idoldyrkan och be om autograferna.

Här skulle jag velat lägga upp ett klipp från Guldbaggegalan då Killinggänget tillsammans med en manskör framför "Vi älskar vårt Killinggäng", men det klippet verkar omöjligt att få tag på så istället skulle jag ta themelåten från Nile City men den fanns inte heller så istället för det bli en låt från deras första tv-program.

Tänkte jag som så att jag kan väl också skriva en hit och bli legend..

Jag har ägnat mig åt nostalgi så här på morgonkvisten, började med ett Youtube klipp om Kent i Musikbyrån och såg ett annat SVT klipp om Charta 77 i "liknade klipp" listan.
Såg sen musikvideon till Köttgrottornas "Älska mig" och blev grymt besviken när jag för första gången får se dom på bild och gruppen består av ett gäng gubbar som mer ser ut som Svenne Rubins än ett gammalt trallpunkband, dock påminner ju båda banden om varandra rent textmässigt.

Hittade två live klipp med den sjukt underskattade gruppen Räserbajs som bara släppte en skiva under sin karriär där flera av låtarna ingick i soundtracket till min barndom som "Fina Flickor" "Alinge Texas" mfl.

En dröm jag när är att spela i ett trallpunkband, har flera gånger sagt till brorsan som fick mig att börja lyssna på musiken -"vi ska starta ett punkband och spela svensk trallpunk" han brukar säga Ja, sen blir det inte så mycket mer med det.

Jag hade dock en gång i tiden ett eget band, "Underage" kallade vi oss jag och en kompis i högstadiet ville starta band och det började närma sig det årliga spexet som niorna på våran skolan alltid hade. Så vi gick med i "Spex-gruppen" och sa att vi ville spela en låt på föreställningen. Efter att ha övertalat två killar till i våran klass så började vi repa i musiksalen på lunchrasterna.
Och där slutade också våran utveckling som band och våran karriär sträckte sig över några lunchraster under en månadstid.
Vår sångare ville hellre ligga på ett bord än att lära sig texten till Marilyn Manson´s "Sweet Dreams" som vi skulle göra en cover på och resterande medlemmar brydde sig inte heller 100% för att ta tag i saken så allt rann ut i sanden och någon vecka innan spexet så sa vi att det inte blev något och fick skäll av lärarna för vi ödslat massa tid.

Så jag får nog aldrig mitt trallpunkband, det får fortsätta vara en liten dagdröm som ploppar upp då och då...



Här är iallafall dom Räserbajs klippen jag pratade om tidigare:

Inlägg nr: 120 "Jubileum"

För två dagar sen, den 21 Augusti för två år sen fick jag för mig att "jag ska också starta en blogg". Där skulle jag vara lite halv anonym och kallade den därför för "En grabb och hans tankar..." för att syftet med bloggen var att jag skulle kunna skriva av mig allt jag gick och grubblade på, och för att slippa ha det malandes i huvet hela tiden. Det var bara att jag valde mitt efternamn som adress så det var inte så hemligt i slutänden, som min bror påpekade för mig och vilket jag blånekade för att jag tyckte det var skämmigt att jag gjort den tabben.

Har i ett par månader sen jag la ner bloggen tänkt att när det blir den 21 Augusti ska jag skriva ett inlägg för att bloggen fyller 2år. Jag har tänkt länge på vad det inlägget skulle handla om, först hade jag en ide om att det skulle bli som ett gammalt Hans Vilnius historia program på SVT i stil med "Året var 2007, en ung man sitter i sitt rum på Bygatan i det lilla sörmländska samhället Malmköping" osv.

Istället satte jag mig och läste igenom hela från början till slut och efteråt var jag rätt trött i huvudet efter att ha läst igenom 119 inlägg där minst hälften består av gnäll och tjat. Men den har sina stunder också, vissa inlägg tycker jag är så bra att man skulle skicka in dom till tidningen och få dom publicerade som krönikor. Det inlägget jag är mest nöjd med är nog det som heter "Karma" och handlar om min pappa som ung.

Men det som slog mig mest när jag läste igenom allt var alla små detaljer som man glömt, att det gick en hel månad mellan det att jag kom på min första filmmanuside till att jag kom på ideén till "Walter och Evert" och anledningen till att jag gjorde det var för att jag gick på Jonas Gardells föreställning "Tillfälligt gäst i dit liv" och blev inspirerad.

Och detta gjorde mig sugen på att fortsätta skriva här, se det som ett tidsdokument över mitt liv, att om 10år kunna gå tillbaka och läsa om gamla saker som jag glömt, och förhoppningsvis kunna läsa om vändpunkten då livet skiftade från den "barndom/tonårs-symbios" jag nu lever i till ett riktigt liv.

Så det var inlägg nr 120, hoppas ni vill fortsätta läsa 120 stycken till...

Nu måste jag ta bladet från munnen...

Jag tillhör en minoritet, en grupp människor som det är helt legitimt att tycka illa om utan nån större anledning. Jag föddes så här och det är inget jag valt över själv.
Fram tills 60-talet i Sverige tvingades barn att inte anamma vårt sätt och vissa personer än idag kan inte leva som sig själva utan måste rätta sig för normen.

På arbetsplatser görs inga försök att underlätta för oss och påpekas detta är man "obekväm". Det klassas inte som ett handikapp fast allmänheten ser det som ett.
Det är ett allmänt fakta bland majoriteten att vi skulle vara mindre värda eller sämre pga det.

I världen tillhör dock 4-11 procent av alla människor denna grupp och det ingår folk från alla nationaliteter, raser och hudfärger. I min familj är 60% som jag, övriga 40% har dock alltid stöttat oss i vår vardag och vår kamp.

Vi skulle aldrig få en egen parad eller ett färgat band för ökad tolerans mot oss.

Men vi har iallafall en egen dag, en klen tröst mot förtrycket och en början till en väg mot acceptans från våra medmänniskor.

Så idag den 13 Augusti står jag rak i ryggen med knuten näve i luften och visar stolt att jag är vänsterhänt.

I hope you had the time of your life!

Efter en längre tids funderingar så gör jag nu slag i saken och avslutar den här bloggen, jag är tom på saker att skriva om förutom gnäll, tjat och något youtube-klipp då och då. Känner att jag fått ur mig det jag ville när jag startade bloggen för nästan två år sen, 118 inlägg blev det totalt varav 20% kanske är genuint bra. Någon dag ska jag börja från första inlägget och läsa mig framåt och se vad jag tycker om min insats.

Jag lämnar er med det här klippet eftersom jag snöat in på Bob Hund på sistone, "leaving on a high note" som jänkarna brukar säga.


men vem vet jag kanske kommer tillbaka nångång......

Årets film?

Äntligen har Johnny Depp vaknat upp ur den koman som han måste legat i när han gjorde skitfilmerna "Pirates of the Caribbean" och börjat göra bra filmer igen.

Public Enemies och Inglorius Basterds ser ut att bli årets filmer än sålänge.

http://www.apple.com/trailers/universal/publicenemies/large.html

Det som slår mig mest av trailern är hur jävla snygg filmen verkar bli rent bildmässigt, sen med en bra regissör, cool story och bra skådisar kan det inte bli fel.

(skulle gärna embeddat klippet men hittade ingen med lika bra kvalitet på Youtube)

Please don´t take him just because you can

I senaste avsnittet av "60 Minutes" antagligen det bästa programmet som sänds på tv, så var det denna vecka ett porträtt av Dolly Parton hon med tuttarna och kirurgi-manin ni vet. I alla år har min bild varit sån av henne, en bimbo med massa bling bling som sjunger malande country och älskas av alla bögar.

Men för något år sen (kommer inte ihåg precis när) läste jag att hon kom från en familj på 14st som var "dirt poor", hon skriver alla sina låtar, är sin egen manager och har "sista ordet" vad gäller allt hon gör och har haft den sen hon startade. Detta gjorde att hon steg rejält i mina ögon, för det finns inget som stör mig så mycket än "artister" som inte ens skriver sina egna låtar, då är man ingen riktig artist enligt mig.

Lite senare hörde jag den här covern på hennes låt "Jolene" med The White Stripes för första gången.



Och det var detta som behövdes för att jag skulle börja uppskatta hennes musik, en distad gitarr och Jack Whites raspiga röst. Country är tydligen väldigt vemodig och melankolisk men eftersom den oftast spelas upp tempo och glad så försvinner hela tyngden enligt mig och blir lite dansband över det. Så när Dolly sjunger den här låten med sin ljusa och fina röst med tennessee-accent går det inte hela vägen hem.

Låten handlar förövrigt om att "Jolene" inte ska sno Dolly´s kille och det får mer djup och tyngd i White Stripes mer desperata och primala version.
Nu är det ju dock en tjej som ska sjunga den här låten så jag skulle vilja höra en tjej med lite raspig och stark röst sjunga den ackompanjerade av The White Stripes

Nu är min bild av henne helt annorlunda, hon är en stark kvinna som förtjänar all sin framgång, pengar och bling. Hon har dock fortfarande kirurgi-mani och alla bögar älskar henne det är fakta som hon själv berättat om och inget jag tycker hon ska behöva be om ursäkt för. (alla ingrepp alltså inte bögarna)


Lite bonus trivia: Visste ni att det var Dolly som skrev "I will always love you" och som hon släppte som singel 1974 samma år hon släppte Jolene, senare vet vi ju alla att crack-Whitney gjorde en cover på låten och fick en monster hit med. (Tryckarlåten nr1 när jag gick på skoldisco)

Det unga geniet

Orson Welles var 23år gammal när han gjorde radiopjäsen "Världarnas Krig", han gjorde det så bra att lyssnarna trodde att jorden verkligen blev anfallen av utomjordingar på riktigt, ett år senare började han skriva manuset till filmen "Citizen Kane" som han dessutom regisserade och spelade huvudrollen i. Filmen anses vara världens bästa genom tiderna, jag såg den för första gången förra året och jag håller med om att det är en av världens bästa filmer.

När jag då och då tänker på detta faktum får jag en lätt panik känsla av att "det är för sent" eller "jag har missat det", jag är 23år fyller 24år i december och jag har inte gjort ett skit med mitt liv och mina drömmar. Och att jag blir äldre gör mig inget för det tycker jag bara fjanterier att alla ska få en kris när dom blir 30, 40 eller 50år.
Börja stressa om och när ni fyller 70-80år istället för då är det rysk roulett varje dag om man får fortsätta.

Jag har tjatat förut om mitt inlästa gymnasiebetyg så det tar vi inte igen, och det ända utöver det som jag gjort i mitt liv som är något att tala om är att jag för 2år sen nu i sommar realiserade en gammal dröm och började skriva på ett filmmanus.

Vad har då hänt på dom här två åren?

Jo samma sits i livet men med en massa små meningar och stycken till olika filmer jag vill skriva och göra film av i massa olika textfiler på datorn.

Nu har jag inga konstiga förhoppningar om mig själv eller min förmåga så att jag tror att jag ska skriva nästa "Citizen Kane", jag är ju trots allt svensk och har jantelagen i ryggmärgen. Jag har dock så pass mycket självinsikt att jag vet att jag har ett par bra manuskript inom mig som är bättre än en hel del av skiten SF spottar ur sig varje år och kallar bla komedi, HOST "rallybrudar" HOST "se upp för dårarna" HOST.

Fast när jag tänker och får panik då är det skönt att tänka på JRR Tolkien det tog honom 14år att färdigställa "Sagan om Ringen"-trilogin... Och han får stå för det faktum att det unga geniet är överskattat i vissa fall, dock inte Orson Welles.

Till sist en rad ur Säkert! låten "och jag grät mig till sömns efter alla dar" som handlar om tonåren:

"Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid!"

Min vecka som gått

Förra fredagen bar det av till Skogstorp och vidare till Raw Bar där Dia Psalma skulle spela.


Var lite surrealistiskt att efter 15år äntligen få se bandet och höra låtarna live, man har ju sjungit dom flera hundra gånger säkert och kan dom både in och ut.

I slutet av konserten kastade trummisen Stipen ut sina trumpinnar i publiken och jag fick tag i en av dom, nördigt jag vet men jag har aldrig antytt motsatsen.


Dagen efter tillbringades hemma hos brorsan i Skogstorp med att leka med hans dotter.




Sen dess har jag mest legat hemma i soffan (ovanligt) och varit förkyld och snorig, "honey fresh"-halstabletterna och toalettpappret har varit mina bästa vänner.

Efter att jag la upp den fake-ade Thundercats trailern så blev jag sugen att se dom igen, så jag beställde en import dvd av säsong 1 med 33 delar av sammanlagt 130! och den kom i veckan.


Utöver detta har det och kommer det inte att hända så mycket framöver. Planerar att gå på Lars Vegas Trio´s 20års Jubileum på Mosebacke i Maj med brorsorna och sen fortsätter jag söka jobb men det känns bara mer och mer tröstlöst ju längre tiden går och ju mer man läser om hur jävla pissigt det är ställt med jobb i Sverige just nu...

Thank god för amerikanska sitcoms under tiden, nu ska jag snyta mig och glo på "The Big Bang Theory"/ Zettervall Out!

PS. Jag såg att bilderna blev små, men jag orkar inte ändra dom, klicka så får ni as-stora bilder istället. DS.

På scen imorgon: Dia Psalma

Mina första steg mot ett musikintresse togs någon gång i 8-9års åldern när jag satt i brorsans rum och lyssnade på diverse punk som Green Day, Offspring och Millencolin. Men framförallt var det den svenska punken som gjorde intryck med band som De Lyckliga Kompisarna, Ebba Grön, Räserbajs, Radioaktiva Räkor och det band som blev mina favoriter, fd Strebers fast nu med ny trummis och gitarrist "Dia Psalma"

Deras debutskiva "Gryningstid" är en av dom bästa svenska skivorna som någonsin, klart i topp tillsammans med "Säkert!" och "Känn ingen sorg för mig Göteborg" enligt mig.

I musiken i nian skulle alla elever göra ett större arbete om en musikgrupp och jag valde så klart dom, fick VG+ fast jag borde fått MVG något som fortfarande stör mig.

För något år sen så återförenades dom med samtliga orginalmedlemmar och jag har sen dess velat se dom live, dom har även släppt två nya skivor men dom är tyvärr inget att ha.

Recensionen av deras senaste skiva i Café förklarade det bäst:

"Dia Psalma´s nya skiva är som att träffa en gammal kompis du inte sett på flera år, i början är allt trevligt och man skoj åt nostalgin och gamla minnen, men när kompisen börjar mala förlegad politik kommer man på rätt snabbt varför man slutade umgås med honom"

Så jag kommer få utstå lite skit imorgon för att förhoppningsvis höra dom gamla guldkornen.

Thundercats HOOOOOO!!!!

Sjukt vad man kan göra med en dator och redigeringsprogram nuförtiden.



Att göra en Thundercats långfilm är en av mina hemliga drömmar, måste bara skriva och göra en film som vinner priser och går bra utomlands först så dörrarna till Hollywood öppnas.

Komiskt geni

Första minuten är rent guld, sen går han mest banans...



(det tråkiga var att när jag letade lite så kom det fram att snubben var en stand-up komiker och det gör det lite sämre än om det bara varit en vanlig svennebanan som gått till ett öppet möte och gjort det.)

Flight of the Conchords

Lite humor såhär på onsdagsmorgonen:



Har ni inte sett "Flight of the Conchords" så måste ni göra det, säsong nr2 går just nu i USA och det är därifrån den här sången kommer ifrån.

Faaannnn!

Beställde för några veckor sen biljetter till "Roast på Berns" som jag mina bröder och morsan ska gå på. Då var personerna som dom skulle rosta hemliga så jag valde ett datum på måfå bara.
Antagligen så har biljetterna sålt dåligt så nu har dom gått ut med vilka som ska rostas och när... vem ska vi få se rostas då? Jo Sofie "Fucking Soff i Propp" Wistam... Hur jävla kul blir det? Haha du sprang runt i tv4 på morgonen utklädd till rymdhjälte, hihi du har en son ihop med Orup...

Kunde dock ha varit värre, vi hade kunnat få Pernilla Wahlgren... Kräks lite i munnen när jag tänker på henne.

Kunde dock ha blivit mycket bättre också: Robert Gustafsson, Per Moberg och Bert Karlsson där kan det nog bli riktigt bra! Och hade jag haft pengar och bott i STHLM hade jag köpt biljetter till dom också.

Men det blir säkert bra, det är ju bra komiker som ska rosta personerna, David Batra är med och han var också med på Schyfferts 40-års roast och var nog den bästa den kvällen och han brukar alltid vara jävligt bra så jag sätter mitt hopp till honom.

Så länge titta här på "The Queen of Mean" som visar hur det ska gå till:



Och ännu bättre Jeffrey Ross som roastar Shaq!

Veckans låt (så här i kylan)

Brukar inte vara den som gnäller över att det är kallt, brukar t.o.m gilla det, men nu är jag bara less på kylan och längtar till våren.

Så för att värma upp sig lite både fysiskt och psykiskt så föreslår jag den här låten och en kopp te.

"Bright Eyes - First day of my Life"

Inglorious Basterds!

Idag släpptes dom första bilderna ur Tarantinos nästa mästerverk och fyfan vad jag längtar....



28 Augusti blir det åka till Heron och kolla in filmen!

30 frågor (och svar)

1. Hur föreställer du dig perfekt lycka?
Vaknar upp bredvid mitt livs stora kärlek, tänker att idag ska jag inte göra mer än att lämna ungarna på dagis och sen hem och skriva på mitt senaste filmmanus och ikväll kommer mina bröder med familj över på middag.

2. Vad är du räddast för?
Döden och det eviga mörkret.

3. Vilket drag hos dig själv tycker du minst om?
Min feghet och rädsla.

4. Vilket drag hos andra tycker du minst om?
Tillgjordhet.

5. Vilken person beundrar du mest?
Mina bröder, Burt Rutan, Peter Jackson, Ulf Malmros mfl.

6. Vad är det lyxigaste du unnat dig?
En kamera för 5000kr som betalades kontant.

7. Hur är din sinnesstämning just nu?
Normal.

8. Vilken är den mest överskattade dygden?
Vet inte...

9. I vilken situation skulle du kunna ljuga?
Dom flesta, alla kan och gör det ofta.

10. Vad tycker du minst om i ditt utseende?
Mina bitchtits och lår.

11. Vilken person ogillar du mest?
Många, kan ogilla folk pga små skitsaker och det är något jag måste ändra på även fast det visar sig många gånger att jag har rätt.

12. Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos en kvinna?
Dom som gör dom till kvinnor och inte män, och då menar jag inte fördomarna om vad som gör en kvinna.

13. Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos en man?
Tryggheten i sig själva så dom kan bryta med stereotypen av vad en kille är.

14. Vad eller vem är ditt livs största kärlek?
Förhoppningsvis den jag kommer leva tillsammans med.

15. Var och när var du som lyckligast?
En sommar hos min kusin i deras sommarstuga.

16. Vilken talang skulle du vilja ha?
Jag skulle vilja kunna sjunga rent och bra.

17. Om du fick ändra en sak hos dig själv, vad skulle det vara?
Super effektiv förbränning.

18. Vilken är din största bedrift?
Den har jag inte gjort än, annars att jag läste in mitt slutbetyg från gymnasiet.

19. Var skulle du helst vilja bo?
Malmköping eller Eskilstuna.
Och om min familj och vänner följde med skulle jag vilja bo i Norrland.

20. Vilken ägodel skattar du högst?
Min SAAB 96 V4 -68.

21. Vilken är din favoritsysselsättning?
Titta på bra film och komma på bra filmmanus-ideer.

22. Vilket är ditt starkaste karaktärsdrag?
Pratar mycket.

23. Vad uppskattar du mest hos dina vänner?
Att dom umgås med mig fast dom inte behöver göra det.

24. Vilka är din favoritförfattare?
Jonas Gardell och Fredrik Lindström.

25. Vilken är din favorithjälte ur fiktionens värld?
Batman.

26. Vem skulle du vilja vara om du inte fick vara dig själv?
Sir Richard Branson (Virgin koncernens grundare)

27. Vad tycker du mest illa om?
Barn som far illa.

28. Vad ångrar du mest av allt?
Att jag inte slutade äta i 9an.

29. Hur vill du dö?
Snabbt och smärtfritt.

30. Vad är ditt motto?
Förvänta dig alltid det värsta, så kan det bara bli bättre.

Bästa klippet på länge.

Så jävla bra!

The truth can't hurt you, its just like the dark, It scares you witless, but in time you see things clear and stark.

Det blev inget med Skogaholm heller antagligen för att jag bor i MK och saknar körkort och bil, så nu funderar jag på att köpa teoriboken för B-körkort och börja plugga in den.
Ska ta körkortet innan året är slut har jag tänkt, annars är fortsätta söka jobb som vanligt.

Finns inte så mycket annat att skriva om, hjärnan går på helvarv mest hela tiden och det är bara tankar om att flytta hemifrån, bli vuxen och skaffa egen lägenhet som går på repeat, så här 6 år försent men jag är väl en "late bloomer" när det kommer till att bli vuxen....

Annika Norlin mer känd som musikgrupperna "Säkert!" och "Hello Saferide" har startat en blogg om poptexter och eftersom jag också tillhör dom som sitter och läser texterna och ofta tycker att dom är mycket mer viktiga än musiken så följer jag bloggen med stort intresse. (ni som följer bloggen vet ju att jag brukar ta textrader och lägga i blogg inläggstiteln)
En av dom låtar hon har tipsat om heter "I want you" och är gjord av Elvis Costello som skrev låten efter det att han och Bebe Buell (mamma till Liv Tyler) gjort slut efter att hon gjorde abort på deras gemensamma barn, trots detta älskar han henne fortfarande.

(nu vet jag inte om han ville att hon skulle göra abort eller hur det ligger till, så utgå inte ifrån att det är hennes fel eller nåt, gå in på Annikas sida och läs det hon skrev om låten istället det är mycket bättre skrivet http://waitingaroundtodie.blogspot.com )

Här är en fin och hjärtskärande version med Fiona Apple på sång och Elvis Costello på gitarr:

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel!

Tillbaka i lilla MK efter ett två dagars äventyr till E-tuna och Hallsberg och resultatet lyder att jag kuggade intagsprovet till lokförare men fick uppmaningen att söka igen, vilket jag också tänker göra. På Skogaholm har jag kanske ett tim vik, ska få svar imorgon eftermiddag.

Så det är bara fortsätta nu när man är på väg in i hjulet och friheten.



Det är mycket Krunegård nu men det här passade lite just nu...

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp.

Imorgon är Dagen D, steg 1 av urvalstesten i Hallsberg, börjar känna nervositet i magen nu, men den brukar försvinna när jag väl är på plats.

Fick ett samtal från Skogaholm igår eftersom jag för några veckor sen skickade in ett CV till dom och på torsdag ska jag dit för ett möte, så för att vara jag så är det mycket på gång just nu...

Återkommer nog på torsdag kväll, med besked om hur det gått för mig... börjar nog bli vuxen nu, inte illa...

Nu börjar det...

Fick besked idag från tågutbildningen och den 28 Jan ska jag infinna mig i Hallsberg för att göra dom första urvalstesten, gör jag bra ifrån mig blir jag kallad till steg 2 någon gång i februari och går jag vidare där så kommer jag i princip in på utbildningen.

Så nu jävlar är det bara till att börja gå promenader igen och köra Cambridge så man går ner lite i vikt och kommer i en hyfsad form efter dom förutsättningar som finns.

perfekt och oförstörbar (nästan) som jag....

Den här bloggen är svart/vit för att så har mitt liv varit dom senaste åren, antingen har det varit svart eller så har det varit vitt, människor, saker, tillfällen, glädje, sorg, lycka,
depression.
Fast den här bloggen har ju grå text och texten kan få symbolisera vardagen dom senaste åren varken svart eller vit bara grått och då menar jag både det positiva och negativa i färgen grå.
När livet har vanligt och trivsamt har den varit positivt grå och när den känts meningslös och tråkig varit den negativa.

Nu funderar jag på att lägga till lite färg här i och med att mitt liv blivit mera färgglatt och går mot mera och flera olika kritor ur förpackningen.

Så jag börjar lite smått här med min finaste färg: min familj

Hej jag heter Oscar och jag är en självförstörare...

En av dom största insikterna jag fått om mig själv sen jag tog studenten är att jag är en självförstörare. Det menas enligt mig att när jag börjar närma mig något som jag vill göra tex så sätter jag käppar i hjulet för mig själv. (oftast på ett psykiskt plan)

Som när det kommer till mina olika karriärplaner dom senaste åren. Efter studenten ville jag bli bilmekaniker och fick praktik hos en firma i Flen, det visade sig att det bara var idioter som jobbade där och dom behandlade mig som skit MEN hade jag verkligen velat bli bilmekaniker så hade jag bara bitit i det sura äpplet och jobbat på för att komma någonvart eller försökt få praktik på någon annan bilverkstad, istället intalar jag mig själv att jag inte vill bli bilmek längre.

Efter det skulle jag bli svetsare, kom in på en för-utbildning till svetsare, gick en vecka och kom på att detta vill jag inte bli, fast jag hade kunnat uthärda det också och nu varit utbildad svetsare, tjänat riktigt bra med pengar och haft den frihet jag så gärna vill ha.

Allt detta bottnar nog i att jag i grunden är en väldigt feg människa, rör mig sällan utanför invanda mönster, lite autism varning känner jag nu när jag skriver det här.
Men det var värre förr och nu när jag kommit till insikt med detta faktum så försöker jag bryta mer och mer när jag kan, men är nog fortfarande rätt inskränkt i vissa situationer.

Anledningen till att jag är så här är nog följande:

Jag är uppvuxen i en liten by på 2000 invånare som det yngsta barnet i en familj med tre äldre bröder som alltid tog hand om mig och det var inte mycket saker jag behövde upptäcka på egen hand. Då behöver man aldrig ta ett eget ansvar, man behöver inte växa upp och man får en särskildslags småstadsmentalitet som bidrog till min feghet och rädsla för den stora vida världen.
Men samtidigt kan jag inte komma ifrån längtan av att få komma ut i den om än att bara flytta till Eskilstuna, skaffa mig ett jobb och egen lägenhet, det är i min värld som att packa väskorna och dra till Amerikat.

Varför håller han på och grubblar på den här just nudå?

Jo jag ska ju bli lokförare har jag tänkt och nu börjar det närma sig urvalstesterna och då börjar rädslan komma fram och vill trycka ner mig så jag fegar ur och fortsätter sitta inne på mitt rum i min trygga lilla värld. Men eftersom jag nu vet om det här om mig själv så trycker jag bara tillbaka rädslan och tänker "Fuck it!, jag tar chansen och testar" och det är inte det som är problemet den här gången utan jag läste på lokförarutbildningens hemsida att man ska ha en läkarundersökning på urvalstesten och pga min vikt så tror jag inte att dom kommer vara så intresserade av mig.
Och då kommer nya demoner upp som gör att jag ger upp lite på förväg, men jag ska ändå åka dit och göra mitt bästa och sen får dom väl underkänna mig för att jag är för tung men då har jag iallafall testat och kan banta tills det är dags att söka nästa gång och kanske komma in då istället.

Detta blev ytterliggare ett jävligt långt inlägg utan något vidare intressant innehåll för någon men jag kände bara att jag behövde få ur mig det, förstå hur mycket pengar jag sparar i psykologbesök genom att ha den här bloggen!

Manifest 2009

När jag ser unga, vackra och smala människor, tänker jag:

-"tänk allt jag skulle kunnat gjort om jag var som dom"

Då hade jag nog haft ett självförtroende och en positivare bild på mig själv och mina medmänniskor.

Men jag hade nog inte varit lyckligare, inte mycket mer iallafall?

Hade jag sluppit gå igenom mitt liv från 13-23år så hade jag inte varit den jag är idag, en person som jag lite självgott kan säga är en människa jag tycker mycket om på vissa plan medans jag avskyr och hatar honom på andra.
Jag vet också om dom bra delar av mig som är dolda nu för omvärlden, som jag bara i min ensamhet eller i vissa stunder av total trygghet bland mina närmaste vänner kan visa.
Den personen jag egentligen vill vara hela tiden men inte vågar, och döljer tillsammans med min feghet och sen skyller min vikt som orsaken till allt.
Det finns ju massa folk som är sig själv trots sina tillkortakommande och som står för den dom är
och inte skäms.

Min dröm om någon, gör att jag trycker på mot skalet och försöker få upp det mer och mer.
Det är min drivkraft just nu, att få uppleva det som jag tror är en stor del till att livet är värt att leva och är den stora biten som fattas hos mig.

Men när jag skriver det här sitter jag en fredagskväll ensam på mitt rum med depp Kent
i högtalarna och målar upp min dröm i huvudet för att få komma bort och dit en stund.
Imorgon är det Lucia och snart är det min födelsedag och jul sen nyårsafton och ett nytt år

Nästa år ska allt bli annorlunda, jag ska kasta det där jävla skalet åt helvete och
inte skämmas för den jag är, våga ta stegen för att vinna något större, åka till nya platser ensam och komma ifrån det här lilla inskränkta samhället som är det enda jag vet om.
Ta slag i saken och äntligen våga lyfta luren och göra den handling jag tänkt på i över
ett år nu, får jag ett nej så får jag, men jag tog iallafall chansen och jag vågade.
Nästa gång är det inte lika stort och skrämmande men belöningen kvarstår lika
stor och lockande i all sin prakt.

Nu är klockan snart nio och min hjärna får snart ta en paus från det konstanta malandet av utopin och fantasin.

(den här texten skrev jag tydligen den 12 december runt 09.00 på morgonen och hade faktiskt glömt bort den, men hittade den igen nu när jag kollade lite bland anteckningarna jag har på datorn och tyckte den var rätt bra skriven. Och sen var jag nog lite väl av inspirerad av Kent och den sena timmen och därav den lite överdrivna svärtan.)