Tillbaka i lilla MK efter ett två dagars äventyr till E-tuna och Hallsberg och resultatet lyder att jag kuggade intagsprovet till lokförare men fick uppmaningen att söka igen, vilket jag också tänker göra. På Skogaholm har jag kanske ett tim vik, ska få svar imorgon eftermiddag.
Så det är bara fortsätta nu när man är på väg in i hjulet och friheten.
Det är mycket Krunegård nu men det här passade lite just nu...
torsdag 29 januari 2009
tisdag 27 januari 2009
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp.
Imorgon är Dagen D, steg 1 av urvalstesten i Hallsberg, börjar känna nervositet i magen nu, men den brukar försvinna när jag väl är på plats.
Fick ett samtal från Skogaholm igår eftersom jag för några veckor sen skickade in ett CV till dom och på torsdag ska jag dit för ett möte, så för att vara jag så är det mycket på gång just nu...
Återkommer nog på torsdag kväll, med besked om hur det gått för mig... börjar nog bli vuxen nu, inte illa...
Fick ett samtal från Skogaholm igår eftersom jag för några veckor sen skickade in ett CV till dom och på torsdag ska jag dit för ett möte, så för att vara jag så är det mycket på gång just nu...
Återkommer nog på torsdag kväll, med besked om hur det gått för mig... börjar nog bli vuxen nu, inte illa...
måndag 12 januari 2009
Nu börjar det...
Fick besked idag från tågutbildningen och den 28 Jan ska jag infinna mig i Hallsberg för att göra dom första urvalstesten, gör jag bra ifrån mig blir jag kallad till steg 2 någon gång i februari och går jag vidare där så kommer jag i princip in på utbildningen.
Så nu jävlar är det bara till att börja gå promenader igen och köra Cambridge så man går ner lite i vikt och kommer i en hyfsad form efter dom förutsättningar som finns.
Så nu jävlar är det bara till att börja gå promenader igen och köra Cambridge så man går ner lite i vikt och kommer i en hyfsad form efter dom förutsättningar som finns.
lördag 10 januari 2009
perfekt och oförstörbar (nästan) som jag....
Den här bloggen är svart/vit för att så har mitt liv varit dom senaste åren, antingen har det varit svart eller så har det varit vitt, människor, saker, tillfällen, glädje, sorg, lycka,
depression.
Fast den här bloggen har ju grå text och texten kan få symbolisera vardagen dom senaste åren varken svart eller vit bara grått och då menar jag både det positiva och negativa i färgen grå.
När livet har vanligt och trivsamt har den varit positivt grå och när den känts meningslös och tråkig varit den negativa.
Nu funderar jag på att lägga till lite färg här i och med att mitt liv blivit mera färgglatt och går mot mera och flera olika kritor ur förpackningen.
Så jag börjar lite smått här med min finaste färg: min familj
depression.
Fast den här bloggen har ju grå text och texten kan få symbolisera vardagen dom senaste åren varken svart eller vit bara grått och då menar jag både det positiva och negativa i färgen grå.
När livet har vanligt och trivsamt har den varit positivt grå och när den känts meningslös och tråkig varit den negativa.
Nu funderar jag på att lägga till lite färg här i och med att mitt liv blivit mera färgglatt och går mot mera och flera olika kritor ur förpackningen.
Så jag börjar lite smått här med min finaste färg: min familj
onsdag 7 januari 2009
Hej jag heter Oscar och jag är en självförstörare...
En av dom största insikterna jag fått om mig själv sen jag tog studenten är att jag är en självförstörare. Det menas enligt mig att när jag börjar närma mig något som jag vill göra tex så sätter jag käppar i hjulet för mig själv. (oftast på ett psykiskt plan)
Som när det kommer till mina olika karriärplaner dom senaste åren. Efter studenten ville jag bli bilmekaniker och fick praktik hos en firma i Flen, det visade sig att det bara var idioter som jobbade där och dom behandlade mig som skit MEN hade jag verkligen velat bli bilmekaniker så hade jag bara bitit i det sura äpplet och jobbat på för att komma någonvart eller försökt få praktik på någon annan bilverkstad, istället intalar jag mig själv att jag inte vill bli bilmek längre.
Efter det skulle jag bli svetsare, kom in på en för-utbildning till svetsare, gick en vecka och kom på att detta vill jag inte bli, fast jag hade kunnat uthärda det också och nu varit utbildad svetsare, tjänat riktigt bra med pengar och haft den frihet jag så gärna vill ha.
Allt detta bottnar nog i att jag i grunden är en väldigt feg människa, rör mig sällan utanför invanda mönster, lite autism varning känner jag nu när jag skriver det här.
Men det var värre förr och nu när jag kommit till insikt med detta faktum så försöker jag bryta mer och mer när jag kan, men är nog fortfarande rätt inskränkt i vissa situationer.
Anledningen till att jag är så här är nog följande:
Jag är uppvuxen i en liten by på 2000 invånare som det yngsta barnet i en familj med tre äldre bröder som alltid tog hand om mig och det var inte mycket saker jag behövde upptäcka på egen hand. Då behöver man aldrig ta ett eget ansvar, man behöver inte växa upp och man får en särskildslags småstadsmentalitet som bidrog till min feghet och rädsla för den stora vida världen.
Men samtidigt kan jag inte komma ifrån längtan av att få komma ut i den om än att bara flytta till Eskilstuna, skaffa mig ett jobb och egen lägenhet, det är i min värld som att packa väskorna och dra till Amerikat.
Varför håller han på och grubblar på den här just nudå?
Jo jag ska ju bli lokförare har jag tänkt och nu börjar det närma sig urvalstesterna och då börjar rädslan komma fram och vill trycka ner mig så jag fegar ur och fortsätter sitta inne på mitt rum i min trygga lilla värld. Men eftersom jag nu vet om det här om mig själv så trycker jag bara tillbaka rädslan och tänker "Fuck it!, jag tar chansen och testar" och det är inte det som är problemet den här gången utan jag läste på lokförarutbildningens hemsida att man ska ha en läkarundersökning på urvalstesten och pga min vikt så tror jag inte att dom kommer vara så intresserade av mig.
Och då kommer nya demoner upp som gör att jag ger upp lite på förväg, men jag ska ändå åka dit och göra mitt bästa och sen får dom väl underkänna mig för att jag är för tung men då har jag iallafall testat och kan banta tills det är dags att söka nästa gång och kanske komma in då istället.
Detta blev ytterliggare ett jävligt långt inlägg utan något vidare intressant innehåll för någon men jag kände bara att jag behövde få ur mig det, förstå hur mycket pengar jag sparar i psykologbesök genom att ha den här bloggen!
Som när det kommer till mina olika karriärplaner dom senaste åren. Efter studenten ville jag bli bilmekaniker och fick praktik hos en firma i Flen, det visade sig att det bara var idioter som jobbade där och dom behandlade mig som skit MEN hade jag verkligen velat bli bilmekaniker så hade jag bara bitit i det sura äpplet och jobbat på för att komma någonvart eller försökt få praktik på någon annan bilverkstad, istället intalar jag mig själv att jag inte vill bli bilmek längre.
Efter det skulle jag bli svetsare, kom in på en för-utbildning till svetsare, gick en vecka och kom på att detta vill jag inte bli, fast jag hade kunnat uthärda det också och nu varit utbildad svetsare, tjänat riktigt bra med pengar och haft den frihet jag så gärna vill ha.
Allt detta bottnar nog i att jag i grunden är en väldigt feg människa, rör mig sällan utanför invanda mönster, lite autism varning känner jag nu när jag skriver det här.
Men det var värre förr och nu när jag kommit till insikt med detta faktum så försöker jag bryta mer och mer när jag kan, men är nog fortfarande rätt inskränkt i vissa situationer.
Anledningen till att jag är så här är nog följande:
Jag är uppvuxen i en liten by på 2000 invånare som det yngsta barnet i en familj med tre äldre bröder som alltid tog hand om mig och det var inte mycket saker jag behövde upptäcka på egen hand. Då behöver man aldrig ta ett eget ansvar, man behöver inte växa upp och man får en särskildslags småstadsmentalitet som bidrog till min feghet och rädsla för den stora vida världen.
Men samtidigt kan jag inte komma ifrån längtan av att få komma ut i den om än att bara flytta till Eskilstuna, skaffa mig ett jobb och egen lägenhet, det är i min värld som att packa väskorna och dra till Amerikat.
Varför håller han på och grubblar på den här just nudå?
Jo jag ska ju bli lokförare har jag tänkt och nu börjar det närma sig urvalstesterna och då börjar rädslan komma fram och vill trycka ner mig så jag fegar ur och fortsätter sitta inne på mitt rum i min trygga lilla värld. Men eftersom jag nu vet om det här om mig själv så trycker jag bara tillbaka rädslan och tänker "Fuck it!, jag tar chansen och testar" och det är inte det som är problemet den här gången utan jag läste på lokförarutbildningens hemsida att man ska ha en läkarundersökning på urvalstesten och pga min vikt så tror jag inte att dom kommer vara så intresserade av mig.
Och då kommer nya demoner upp som gör att jag ger upp lite på förväg, men jag ska ändå åka dit och göra mitt bästa och sen får dom väl underkänna mig för att jag är för tung men då har jag iallafall testat och kan banta tills det är dags att söka nästa gång och kanske komma in då istället.
Detta blev ytterliggare ett jävligt långt inlägg utan något vidare intressant innehåll för någon men jag kände bara att jag behövde få ur mig det, förstå hur mycket pengar jag sparar i psykologbesök genom att ha den här bloggen!
fredag 2 januari 2009
Manifest 2009
När jag ser unga, vackra och smala människor, tänker jag:
-"tänk allt jag skulle kunnat gjort om jag var som dom"
Då hade jag nog haft ett självförtroende och en positivare bild på mig själv och mina medmänniskor.
Men jag hade nog inte varit lyckligare, inte mycket mer iallafall?
Hade jag sluppit gå igenom mitt liv från 13-23år så hade jag inte varit den jag är idag, en person som jag lite självgott kan säga är en människa jag tycker mycket om på vissa plan medans jag avskyr och hatar honom på andra.
Jag vet också om dom bra delar av mig som är dolda nu för omvärlden, som jag bara i min ensamhet eller i vissa stunder av total trygghet bland mina närmaste vänner kan visa.
Den personen jag egentligen vill vara hela tiden men inte vågar, och döljer tillsammans med min feghet och sen skyller min vikt som orsaken till allt.
Det finns ju massa folk som är sig själv trots sina tillkortakommande och som står för den dom är
och inte skäms.
Min dröm om någon, gör att jag trycker på mot skalet och försöker få upp det mer och mer.
Det är min drivkraft just nu, att få uppleva det som jag tror är en stor del till att livet är värt att leva och är den stora biten som fattas hos mig.
Men när jag skriver det här sitter jag en fredagskväll ensam på mitt rum med depp Kent
i högtalarna och målar upp min dröm i huvudet för att få komma bort och dit en stund.
Imorgon är det Lucia och snart är det min födelsedag och jul sen nyårsafton och ett nytt år
Nästa år ska allt bli annorlunda, jag ska kasta det där jävla skalet åt helvete och
inte skämmas för den jag är, våga ta stegen för att vinna något större, åka till nya platser ensam och komma ifrån det här lilla inskränkta samhället som är det enda jag vet om.
Ta slag i saken och äntligen våga lyfta luren och göra den handling jag tänkt på i över
ett år nu, får jag ett nej så får jag, men jag tog iallafall chansen och jag vågade.
Nästa gång är det inte lika stort och skrämmande men belöningen kvarstår lika
stor och lockande i all sin prakt.
Nu är klockan snart nio och min hjärna får snart ta en paus från det konstanta malandet av utopin och fantasin.
(den här texten skrev jag tydligen den 12 december runt 09.00 på morgonen och hade faktiskt glömt bort den, men hittade den igen nu när jag kollade lite bland anteckningarna jag har på datorn och tyckte den var rätt bra skriven. Och sen var jag nog lite väl av inspirerad av Kent och den sena timmen och därav den lite överdrivna svärtan.)
-"tänk allt jag skulle kunnat gjort om jag var som dom"
Då hade jag nog haft ett självförtroende och en positivare bild på mig själv och mina medmänniskor.
Men jag hade nog inte varit lyckligare, inte mycket mer iallafall?
Hade jag sluppit gå igenom mitt liv från 13-23år så hade jag inte varit den jag är idag, en person som jag lite självgott kan säga är en människa jag tycker mycket om på vissa plan medans jag avskyr och hatar honom på andra.
Jag vet också om dom bra delar av mig som är dolda nu för omvärlden, som jag bara i min ensamhet eller i vissa stunder av total trygghet bland mina närmaste vänner kan visa.
Den personen jag egentligen vill vara hela tiden men inte vågar, och döljer tillsammans med min feghet och sen skyller min vikt som orsaken till allt.
Det finns ju massa folk som är sig själv trots sina tillkortakommande och som står för den dom är
och inte skäms.
Min dröm om någon, gör att jag trycker på mot skalet och försöker få upp det mer och mer.
Det är min drivkraft just nu, att få uppleva det som jag tror är en stor del till att livet är värt att leva och är den stora biten som fattas hos mig.
Men när jag skriver det här sitter jag en fredagskväll ensam på mitt rum med depp Kent
i högtalarna och målar upp min dröm i huvudet för att få komma bort och dit en stund.
Imorgon är det Lucia och snart är det min födelsedag och jul sen nyårsafton och ett nytt år
Nästa år ska allt bli annorlunda, jag ska kasta det där jävla skalet åt helvete och
inte skämmas för den jag är, våga ta stegen för att vinna något större, åka till nya platser ensam och komma ifrån det här lilla inskränkta samhället som är det enda jag vet om.
Ta slag i saken och äntligen våga lyfta luren och göra den handling jag tänkt på i över
ett år nu, får jag ett nej så får jag, men jag tog iallafall chansen och jag vågade.
Nästa gång är det inte lika stort och skrämmande men belöningen kvarstår lika
stor och lockande i all sin prakt.
Nu är klockan snart nio och min hjärna får snart ta en paus från det konstanta malandet av utopin och fantasin.
(den här texten skrev jag tydligen den 12 december runt 09.00 på morgonen och hade faktiskt glömt bort den, men hittade den igen nu när jag kollade lite bland anteckningarna jag har på datorn och tyckte den var rätt bra skriven. Och sen var jag nog lite väl av inspirerad av Kent och den sena timmen och därav den lite överdrivna svärtan.)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
