Nu måste jag ta bladet från munnen...

Jag tillhör en minoritet, en grupp människor som det är helt legitimt att tycka illa om utan nån större anledning. Jag föddes så här och det är inget jag valt över själv.
Fram tills 60-talet i Sverige tvingades barn att inte anamma vårt sätt och vissa personer än idag kan inte leva som sig själva utan måste rätta sig för normen.

På arbetsplatser görs inga försök att underlätta för oss och påpekas detta är man "obekväm". Det klassas inte som ett handikapp fast allmänheten ser det som ett.
Det är ett allmänt fakta bland majoriteten att vi skulle vara mindre värda eller sämre pga det.

I världen tillhör dock 4-11 procent av alla människor denna grupp och det ingår folk från alla nationaliteter, raser och hudfärger. I min familj är 60% som jag, övriga 40% har dock alltid stöttat oss i vår vardag och vår kamp.

Vi skulle aldrig få en egen parad eller ett färgat band för ökad tolerans mot oss.

Men vi har iallafall en egen dag, en klen tröst mot förtrycket och en början till en väg mot acceptans från våra medmänniskor.

Så idag den 13 Augusti står jag rak i ryggen med knuten näve i luften och visar stolt att jag är vänsterhänt.