Manifest 2009

När jag ser unga, vackra och smala människor, tänker jag:

-"tänk allt jag skulle kunnat gjort om jag var som dom"

Då hade jag nog haft ett självförtroende och en positivare bild på mig själv och mina medmänniskor.

Men jag hade nog inte varit lyckligare, inte mycket mer iallafall?

Hade jag sluppit gå igenom mitt liv från 13-23år så hade jag inte varit den jag är idag, en person som jag lite självgott kan säga är en människa jag tycker mycket om på vissa plan medans jag avskyr och hatar honom på andra.
Jag vet också om dom bra delar av mig som är dolda nu för omvärlden, som jag bara i min ensamhet eller i vissa stunder av total trygghet bland mina närmaste vänner kan visa.
Den personen jag egentligen vill vara hela tiden men inte vågar, och döljer tillsammans med min feghet och sen skyller min vikt som orsaken till allt.
Det finns ju massa folk som är sig själv trots sina tillkortakommande och som står för den dom är
och inte skäms.

Min dröm om någon, gör att jag trycker på mot skalet och försöker få upp det mer och mer.
Det är min drivkraft just nu, att få uppleva det som jag tror är en stor del till att livet är värt att leva och är den stora biten som fattas hos mig.

Men när jag skriver det här sitter jag en fredagskväll ensam på mitt rum med depp Kent
i högtalarna och målar upp min dröm i huvudet för att få komma bort och dit en stund.
Imorgon är det Lucia och snart är det min födelsedag och jul sen nyårsafton och ett nytt år

Nästa år ska allt bli annorlunda, jag ska kasta det där jävla skalet åt helvete och
inte skämmas för den jag är, våga ta stegen för att vinna något större, åka till nya platser ensam och komma ifrån det här lilla inskränkta samhället som är det enda jag vet om.
Ta slag i saken och äntligen våga lyfta luren och göra den handling jag tänkt på i över
ett år nu, får jag ett nej så får jag, men jag tog iallafall chansen och jag vågade.
Nästa gång är det inte lika stort och skrämmande men belöningen kvarstår lika
stor och lockande i all sin prakt.

Nu är klockan snart nio och min hjärna får snart ta en paus från det konstanta malandet av utopin och fantasin.

(den här texten skrev jag tydligen den 12 december runt 09.00 på morgonen och hade faktiskt glömt bort den, men hittade den igen nu när jag kollade lite bland anteckningarna jag har på datorn och tyckte den var rätt bra skriven. Och sen var jag nog lite väl av inspirerad av Kent och den sena timmen och därav den lite överdrivna svärtan.)